jonialba

du kom som en vind. Och jag vill fortfarande inte släppa taget om dig. Jag vet att det är dumt av mig att göra såhär. Men sålänge jag får vara vid dig är jag glad. Jag vet inte vad vi håller på med längre, jag tror inte att du kan svara på det heller. Vi är som skapta för varandra fast ändå så olika. Jag går med huvudet sänkt i dina fotspår. Både glad och ledsen. Glad för det vi har, ledsen för det vi hade. Det som rasade. Men som vi håller på att bygga upp, vi vet båda att det är dumt. Men så länge vi har varandra så orkar ingen av oss bry sig. Jag får starkare och starkare känslor för dig för varje gång du pratar med mig, men jag vet samtidigt att det aldrig kommer funka. Vi kan hålla på såhär sålänge det går. Jag är glad sålänge du är glad. Jag kan prata om allt med dig, och det kan du också. Vi är som syskon fast med en konstig relation till varandra. Jag gråter fortfarande över dig, men samtidigt är jag så sjukt glad. Glad över att jag träffade dig. Du var min en gång i tiden. Men nu vet jag inte längre. Jag vet inte vad jag känner längre och jag är bara glad att jag fortfarande har kvar dig i mitt liv. Någon dag i framtiden kanske det blir vi. För jag vet att ingen av oss vågar släppa taget av varandra helt och hållet. Och det är det som gör mig så oerhört glad ibland. Du är en av dom bästa. Någon som jag tycker om.

okej, vad är det här, jo kanske min eh typ 10:e blogg. Men jag ger mig en sista chans att faktiskt sköta mig och skriva klokt. Raderar allt och börjar på en ny start. Känns bra faktiskt. Som ett nytt liv, nästan. Bloggar så ofta jag kan och så länge jag har något att skriva om. Egentligen är det väl inte riktigt min grej det här men som sagt. Jag ger det en chans till. Kan inte säga att jag tänker sitta och updatera bloggen 24/7 men gör så gott jag kan. Lägger väl kanske in lite bilder då och då. Ja, vi får se hur det går helt enkelt! Välkommen till min nya blogg säger jag bara.